Liksom i en annan tråd (på ett annat forum), och av i grund och botten samma skäl, har det inte blivit av att löpande berätta vad nytt som funnit vägen till min verktygslåda sedan början av oktober i fjol; det kommer alltså smälla till med en smärre drös här och nu, så jag hoppas att det kan gå för sig?!

Hur som.

Först ut är en uppföljning till ett av de verktyg jag redan nämnt, i form av två egentillverkade grepp till mitt AccuBurr™ sickelbryne. Formen på greppen är en som vanligen kallas London Pattern, och består av en åttkantig och en rundad del, och virket är europiesk avenbok (Carpinus betulus); ytbehandlingen är minimal och består av ett par skikt av Ottossons förträffliga linoljevax. Bronsbeslagen är specialtillverkade för ändamålet, och, liksom sickelbrynet, köpta från Heartwood Tools i Texas.

Som framgår om man följer första länken i föregående inlägg var jag alltså i USA i oktober i fjol, och närmare bestämt då hos Chris Schwarz och hans Lost Art Press och Crucible Tool i Covington i Kentucky.

Med andra ord utöver allt annat roligt en vecka i en verktygsgodisbutik! Och förstås var det några av verktygen som så gärna vilje förlja med mig hem att jag inte hade hjärta att säga nej till dem.

Först ut i den sålunda uppkomna privatimporthögen var den större av Crucibles bägge centrumfinnare …

… följd av deras utomordentliga 4" smygvinkel …

… samt en s.k. GoDrilla borrförlängare. Den sistnämnda passar för att förlänga borrstål med en diameter på 5/8" (≈16 mm) eller större, och försedda med 1/4" hexfäste, och klarar av det jobbet utan att borrstålet börjar wobbla.

Ur Chris hög med utrangerade eller av andra skäl utvalda att skänka bort verktyg plockade jag också på mig tvenne kurvmallar i stål tillverkade av Sterling Tools.

I anslutning till vistelen i Covington gjorde jag och några andra också en dagsutflykt till en trakt i nordöstra Ohio till stor del befolkad av Amish, och det där belägna The Colonial Homestead – en butik som säljer begagnade handverktyg.

Givet vikt- och andra flygresebegränsningar för mitt bagage kunde jag förstås inte shoppa loss alldeles ohämmat, men det i alla fall att köpa en tumstock av den anglosaksiska sorten, dvs. en som viks in och ut med hjälp av gångjärn, och således ligger flat även i utfällt skick. Det är inte fråga om någon raritet – märket är det genomklassiska Stanley, och modellen en vanligt förekommande – men den är gjord i buxbom, och i mycket gott skick.

Jag köpte också en hyvel, närmare bestämt då en Stanley #5 av Bailey-model, närmare bestämt en s.k. Type 11, dvs. tillverkad någon gång mellan 1910 och 1918. Detta låter sig för övrigt bestämmas med ledning av att det i hyvelkroppen är ingjutet trenne patentdatum, och att justeringsratten är 1" i diameter.

Huruvida ett så gammal verktyg är i originalskick eller ej är förstås i praktiken omöjligt att avgöra, i synnerhet vad gäller delar som (relativt) lätt kunnat bytas ut. Hyvelstålet är, intressant nog, så som framgår av hur Stanley-namnet på detsamma ser ut, av den modell som annars hör till föregående generation (Type 10), så kan vara utbytt, även om det inte är omöjligt att det är ett originalstål; Stanley använde förstås vad de hade i lager.

Sedan hemkomsten från USA har det förstås blivit några inköp av mer konventionellt (läs: som skickats efter från någon mina vanliga verktygslangare) slag.

Så har jag till exempel införskaffat en 5/8" rak tappfräs av Veritas tillverkning, jämte tillhörande sliptrumma och -rondeller för att kunna slipa och vässa skäret med hjälp av pelarborrmaskinen.

Ytterligare ett verktyg för att få andra verktyg vassa är denna s.k. Drawsharp, avsedd att vässa bandknivar, tillverkad av Benchcrafted. Förpackningen var för övrigt så tjusig i sig själv att det fick bli några bilder på den också …

Mera prosaiskt, men nog så användbart, är sedan ett 5/8" (= 15,88 mm) forstnerborr från Fisch.

Betydligt mindre prosaiska var däremot dessa bägge simshyvlar i trä – en 5/8" och en 3/4" – från vännen Phil Edwards och hans Philly Planes i England. Väntan var ganska lång – nio månader från beställning till leverans – men väl värd den tid det tog!

Ännu längre var för övrigt väntan på nästa verktyg – hela femton månader (!) från beställning till leverns, men det blir gärna så när det handlar om tillverkare som jobbar själva i liten skala. Här var det hur som haver fråga om något jag inte vet vad det bör heta på svenska (böjd spånhyvel?) men som på engelska kallas travisher, och används vid urkälning av t.ex. stolsitsar för slutputsning sedan grovjobbet gjorts med t.ex. tjäckel eller böjd bandkniv.

Just denna är gjord i USA av Claire Minihan, och tillverkad i rikt ådrad sockerlönn; jag noterar för övrigt att väntetiden för en dylik nu är uppe i drygt två år!

Från Lie-Nielsen i Maine köpte jag detta 1-1/2" stämjärn; nu hopps jag bara att de så småningom skall börja tillverka samma modell i den allra minsta storleken (1/8") också, men det återstår att se. De, liksom många andra, har haft mer än svårt under pandemin och i dess efterdyningar att hålla jämna steg med efterfrågan, men till deras totala heder skall sägas att de konsekvent valt att inte tumma på kvaliteten, utan i stället har minskat sortimentet och dragit ner på leveranserna till sina återförsäljare. Tråkigt, förstås, för den som velat men inte kunnat köpa, men fantastiskt ändå att det som funnits att få varit lika bra som alltid.

Apropå stämjärn har det också blivit ytterligare ett redskap för att driva desamma, i form av Blue Spruce Toolworks största och tyngsta (24 oz ≈ 0,7 kg) fyrkantiga träklubba.

Till sist har jag också uppgraderat min utrutsning för att hålla alla eggredskap vassa. Så har jag bytt ut mina gamla vattenbrynen mot dylika från japanska Shapton, närmare bestämt deras Ha-no-kuromaku (typen kallas också Shapton Professional) i korn 1000, 5000 och 8000.

Mina gamla brynen var helt OK, men dessa är klart överlägsna: de har god aptit på stål, och är således snabba att använda, och de finare kornen är inte på långa vägar lika "sega" som de tidigare kunde vara. De ger också betydligt jämnare och tydligare repor i stålet, vilket gör det mycket lättare att se hur väl man polerat en egg på de finare kornen.

Jag har ganska länge gått och funderat på att byta, men inte velat ha för bråttom. Chris Schwarz anbefaller vad han kallar "monogamt vässande", dvs. att välja en metod (samtliga fungerar!) för att vässa och bryna, och sedan hålla sig till den och bara den länge nog för att bli ordentligt bekant med den: kunna des handhavande och känna såväl för- som nackdelar. Sedan kan man prova en annan metod om man inte är nöjd.

Apropå vassa verktyg har jag länge haft ett stort bekymmer: att slipa dem när så behövs!

(För all tydlighets skull: med "slipa" menar jag att avlägsna större mängder metall för att ändra eller återställa formen på en egg; detta till skillnad från "vässa" som innebär att göra eggen vass, och "bryna" som handlar om att polera den redan vassa eggen för att göra den mer hållbar.)

Till helt nyligen gjorde jag detta för hand, på mina vatten- och/eller diamantbrynen. Det gick långsamt, var rejält arbetsamt och inte minst alldeles fullständigt förfärligt trist och tråkigt. Jag bet ihop och gjorde vad som måste göras när det måste göras, men kul var det inte.

En möjlighet hade förstås varit att skaffa en bänkslipmaskin! En sådan har många fördelar – inte minst går det snabbt att slipa på en dylik – men också en del nackdelar. Är man oförsiktig kan man genom den värme som uppstår vid 3000 varv/minut komma att anlöpa eggen, dvs. få den att förlora sin härdning (det går absolut att undvika genom försiktigt handhavande och regelbunden avkylning, men ändå), det bildas gnistor m.m. m.m.

I stället valde jag att skaffa en vattenkyld slipmaskin från svenska Tormek. Den har många fördelar: det låga varvtalet och vattenbadet eliminerar fullständigt risken för anlöpning och gnistbildning, medan dess många jiggar och andra tillbehör tillåter okomplicerad och repeterbar slipning, vässning och bryning av i stort sett varje tänkbart eggverktyg i verkstad såväl som kök och trädgård. Till nackdelarna hör att det går långsammare än på en bänkslipmaskin, men framför allt att prislappen står i proportion till kvaliteten; det är också därför det har dröjt så länge att skaffa en.

Det som gav utslaget för min del var just mångsidigheten, och även om det går långsammare än på en bänkslip är det ändå många, många gånger snabbare än att slipa för hand som jag gjorde tidigare. Ett praktiskt exempel: jag ändrade häromdagen formen på ett 2" brett hyvelstål, och gjorde eggen kraftigt konvex (motsvarande en radie på 10" ≈ 250 mm). Detta innebar att först slipa till den nya, konvexa formen i 90° mot stenen, och därefter ta fram en ny 25° primäregg, likaledes konvex.

För hand hade det gått åt bortåt en halv dag.

Vet man vad man gör misstänker jag att man på ett bänkslip kan fixa den uppgiften på ett par-tre minuter.

På Tormek:en tog det mig en kvart. Det är mer än snabbt nog för mina hemmabehov. Så småningom kan det komma att bli en bänkslip också, ity en sådan kan användas till mycket, men för slipning måste jag säga att jag är mycket nöjd med min nya Tormek!

Jag passade för övrigt på att skaffa en plastmatta från Ikea att lägga under slipstationen – det blir en del stänk och kladd på golvet som jag därmed slipper torka upp, och så är det skönare att stå på – liksom jag bättrade på blysningen med två Luxo L-1-armaturer i stället för de Ikea-kopior jag hittills kört med men som började vara ganska trötta i fjädringen och glappande i kontaktdonen. Til sist bättrade jag också på strömförjningen medelst ett par grenurtag godkända för utomhusbruk – el och vatten är inte någon lysande kombo, så jag tänkte det var bäst att ta det säkra före det osäkra i det avseendet.

Färg är ju rent tekniskt inget verktyg men väl en viktig ingrediens vid modellbygge.
Har under några veckor köpt på mig några nya flaskor från Createx.
Så nu har jag att lära mig ett nytt system med allt vad det innebär innan jag knäckt koden hur de fungerar.
Har gjort ett par prover med röd candy på vit respektive svart bas följt av grov silverflake innan Blood red candy och sist klarlack åkte på.

/Niclas

#17: Intressant!

Jag har av och till tittat åt Createx-hållet, men ännu inte kommit att köpa något från dem, så en uppdatering när du stiftat lite bättre bekantskap med de nya färgerna vore vekrligen välkommen!

#18:
Försöker lägga in det i minnesbanken.
Jag har tidigare använt den vanliga sorten, den som egentligen passar bäst för tyg. Den är lite besvärlig då det inte går att mellanslipa den. Minsta skräp i lacken betyder strippa och börja om, det är dock en snabb affärer med hjälp av T-röd.
De här nya känns stabilare och tåligare så det kanske går att slipa vid behov. Det återstår dock att se.

/Niclas

Tre kilo (!) tvålflingor från Marius Fabre i Marseille(trakten) ramlade in häromdagen; inte för att jag behöver tvätta munnen med tvål, utan för att jag vill experimentera med tvål som ytbehandling av trä.

Inte för att det saknas sågar i min verkstad (om jag räknar rätt hade jag redan sammanlagt 26 stycken, från minsta rakbladssåg till största fogsvans), men en till kan man väl alltid klämma in, denna gång i form av en mindre tappsåg från Bad Axe Tool Works i USA.

Vi fortsätter med kv 2 2023!