Det känns som en onödig oro. Ärligt talat bryr jag mig inte om mina modeller inte skulle hålla i 50 år. Håller på att bygga en modell producerad 1964 och det är inga problem med den. Mina modeller som jag byggde för 30 år sedan känns inte så aktuella längre så dom bor nerpackade i källaren. Ännu äldre modeller har gått i soporna då dom inte var intressanta och inte tillräckligt bra byggda.
Det jag märkt åldras är mjukare plaster som användes i banden på pansarvagnar så dessa undviker jag om det är möjligt. Så jag tror nog att du kan bygga din modell utan att vara orolig.

Hej o tack för svar. Du har faktiskt delvis rätt och det är måhända en yrkessjukdom. Jag arbetar bl.a som konstnär och målar bilder och tillverkar modeller för museer, instutioner, dataspelstillverkare och film och har en hel del hårda krav på mig. Samtidigt tycker jag att det är synd att så många fina plastmodeller inte kommer att överleva så länge då det ligger mycket jobb och omtanke bakom dom. Normalt arbetar jag bara med metall, trä och papper men den här modellen är för min egen skull. lite galen är man väl som gör modeller på sin fritid också. Och man KAN faktiskt i alla fall öka livslängden på både resin och polystyrenmodeller med rätt färgskydd och rätt förvaring. Som “the Spacing Guild Navigators” säger; - the Spice must flow………

Delarna är fria från gjutskägg och har en utomordentlig passform och erfodrar knappt bearbetning innan hopsättningen. Alla delar limmas och först sätter jag ihop kroppen för avtvättning, primer, grundmålning och vädring, bild 04. Modellen är mycket lätt att montera, utmaningen blir målningen och uppställningsplattan som ska ha sand och “Spice” (jag vägrar översätta det till “krydda”). Att använda sand i skala 1:500 blir svårt så det blir experiment med grovt akvarellpapper, gesso och målning, inte ens finsand från ett sandur blir rätt, bild 05-07. Tror knappast Frank Herbert/Brian Herbert hade samma vision som i Denis Villeneuves filmer men för mej är hans design perfekt, skyhögt mycket bättre än vad som ses i David Lynchs film från 1984.

I det fallet kan jag förstå att saker behöver överleva länge men för normalbyggaren som har det som en avkopplande hobby kommer inte många modeller leva vidare. Dom flesta kommer gå i soporna när anhöriga rensar ut medan ett konstverk eller ett museiföremål förväntas bestå.
Ser fram emot hur du löser sandfrågan.

Stället ovan är bara en tillfällig platta, den som jag tänker göra permanent blir ett litet landskap. För diskussionens skull; en uppställning med en sandmask blir för stor, nästan ett matsalsbord. Skalan är ca 1:500 vilket gör maskinen ~ 100 x 70 m (modell L 19-22 cm). I Dunefilm 1 blir en maskin svald av en mask som då har en mundiameter på ca 150 m (som modell ca 30 cm) , vilket betyder en längd på minst 700 m (140 cm) om den inte ska ha en form som en falukorv. I böckerna talas om en största längd på ca 450 m så något är fel, enklast är då att utesluta odjuret. Sanden blir ett kapitel för sig, trämjöl har ingen vidare förutsättning, slipdamm från mässing ärgar förr eller senare, möjligen skulle gurkmejepulver plus 96 % sprit och Scenic cement på en bas av papier mache duga (då behövs ingen infärgning). Scenics finaste sand är i skala HO och blir för grov. Konstnärsoljefärg med iblandat järnpulver, möjligen. Blir att experimentera en del………Pigga tips är välkommet.

Vilka färger och nyanser som ska användas kan man ju debattera om i det oändliga. Jag väljer Vallejo färger som är lite mustigare och “smutsigare” än i Dune filmernas sand, inspirerad från en tur i Ahaggar/Sahara som jag besökt på 90-talet, och jag uppfattar “the Spice” som rödaktigt lite åt curry eller chilli hållet. Maskinen borde logiskt vara mycket nerdammad men man får tänka på skalan, det blir lätt en för kraftig vädring. Chassit för “skoporna/dammsugararmarna” sätts i hop, bild 08. De går att göra dem rörliga vilket är bra om man har ett ojämnt underlag för modellen att stå på. Samma grundfärg som kroppen men betydligt mer neddammat och med färg från “the Spice” som de suger upp. Det här blir nog den mest “smutsiga” modell jag sysslat med. Jag är van vid betydligt stabilare material än plast men blev imponerad över de massiva delarna, den här modellen blir både stadig och tung för sin storlek. Bild 09, penselmålad med utspädd rinning färg, att använda min airbrush blir för snyggt och jämt. Bild 10, en mörkare nyans, också den utspädd med rödbrun färg i ett par omgångar. Den sista vädringen gör jag när hela modellen är färdig. Då sprayas allt med matt konstnärsfernissa som har en tillsats av en UV spärr.