Jag kan känna igen mig själv i ditt inlägg.. Händer rätt ofta att jag blir tvärless på att utöva denna fantastiskt stimulerande hobby. Förr blev jag rätt stressat när det hände och fick dåligt samvete mot mig själv och det jag höll på att bygga/måla. 😭

Däremot på senare år har jag fått ett mer avslappnat förhållningssätt mot hobbyn och vet att jag förr eller senare återupptar utövandet med lust och motivation. Så det är ingen idé att tvinga sig att sitta vid byggbordet om man inte har lust. Det var min tanke om inspiration och tack för att du startade denna tråd, fick mig att tänka till lite.😃

Känner igen mig exakt.Inget kul när modellbyggandet nästan blir en pina.

För min egen del så blev det hela tiden att ribban skulle läggas högre och högre.

Det hela slutade med att ingenting blev avslutat.I stället påbörjades hela tiden nya projekt och eftermarknadsprylar köptes in hej vilt.Men fortfarande blev knappt något färdigställt.Så jag tröttnade och stängde skåpet så jag slapp se eländet.

Nu sitter jag och filar plast igen och det känns kul.Vad är skillnaden?

Jo,nu har jag lovat mig själv att det får bli det som byggsatsen erbjuder och det ska bli klart.Ska lägga tid på snygg och ordentlig ihop montering av det som finns i lådan istället för att sitta och vika ihop etsade roderpedaler(som ändå inte syns)

Ska lägga tid och lust på underarbetet och låta målningen ta den tid det tar.

Jag inser att modellen inte automatiskt blir bättre ju mer prylar jag hänger på den.Det hänger på mig själv och min förmåga.Bättre att försöka utvecklas i lugn takt.(trots att man börjar bli gammal🙂)

Vill behålla den där avkopplande känslan som man får när modellbygge är som bäst.

Städat byggbord,lite juste musik och fulla spackeltuber.

Kan det bli bättre?😃

Kan instämma med övriga, själv är man värsta kritikern och det tar död på mycket av lusten. Försöker att hitta tillbaka med enkla projekt, utan att drunkna i referensträsket.

För mej började bristen på inspiration för modellflyget när klubben vi hade började få problem med grannar och till slut upphörde. (Det är en helt annan historia vi kan ta i ett annat sammanhang. Varken grannarna eller klubben var skuldfri.) I samma veva konstaterade jag att av den tid som jag la ner på hobbyn ägnade jag fem procent åt mej själv, tjugo procent åt att tjafsa med grannar, kommunen och vissa medlemmar och resten åt att se till att andra kunde ha roligt. Jag tvärtröttnade.

Jag har varit med i andra klubbar efteråt. Den första hade en rejäl infrastruktur att dra runt både fysiskt och finansiellt vilket gjorde att jag inte var så komfortabel då jag direkt hamnade i allt praktiskt som skulle göras. Den jag är med i nu är en totalt minimalistisk förening som hyr in sej på en plats som inte sköts av föreningen. Vi köper tjänsten "modellflygfält". Vi är sex-sju gubbtjuvar som alla har samma inställning till det hela och vi har ingen ambition att expandera. Tyvärr ligger den på rejält avstånd så det är ganska opraktiskt men det får gå.

Jag besökte 08-open i våras och det var en blandad upplevelse för mej. Arrangemanget är superbt utfört, absolut top-notch.  Alla man har att göra med är supertrevliga och standarden på modellbygget är extrem. Ändå hade jag en unken eftersmak när jag åkte hem. Vad berodde det på då? Jo, jag ställde ut modeller och de placerade sej rent ut sagt skitdåligt. Jag har inga som helst problem med att andra modellbyggare är långt duktigare än vad jag är, inte alls. Mitt problem är att jag jämför mej med dem och inser att min byggförmåga inte räcker till i sammanhaget och jag är inte så säker på att jag någonsin kommer att kunna jacka upp mej till nåt som är ens i närheten. Det här är en jobbig insikt som lagt lite sordin på modellbygget sen dess.

Det är lätt att vara glättig och säja att "Man bygger ju bara för sin egen skull…." I praktiken tror jag att vare sej man vill eller ej är andras bekräftelse ett viktigt inslag i modellbygget. Säjer nån som är dokumenterat duktig att "-Det där fick du till…" så är det ju rena vitaminkicken.

Hej Jens! Intressant tråd!

För mig är inspiration den där svårgripbara, flyktiga "känslan"… Känslan av att vara 11-12 år kanske, och kliva in i en välsorterad leksaksaffär med en välfylld hobbyavdelning (vi snackar 80-talet) och stå och beundra modellbyggena i deras monter. Man går hem med sin byggsats (åh, doften när man lyfter locket) och sina ambitioner på att efterlikna de sublima modeller man nyss sett i montern…

Självklart blir det inte som man tänkt sig (mer lim än plast) men känslan, ack känslan…

Jag kan förnimma den där känslan ibland fortfarande.  Svagare och mer sällan. Ibland inte alls, då byggtorkan infinner sig..

Sen är inspiration så mycket mer idag, historieintresset… Och en mer medveten drift att avbilda saker i miniatyr, som sporrar mig. Men när andan faller på och man känner att man hittat ett riktigt intressant projekt, då brukar den där "känslan" finnas där i bakgrunden…

/Calle

Ha,ha…det där känner jag igen.Vilken känsla det var när man fick veckopengen och gick till den kombinerade tobaks/leksaksbutiken.Det inre rummet var belamrat med leksaker och modeller från golv till tak.Snurrstället med Airfix påsar….större modeller som man bara kunde drömma om.Hur många gånger stod man inte och tummade på Airfix B-17 modell.Tänk om man skulle spara veckopengen….

(När man väl fick råd att köpa den så visade det sig att den inte var så rolig)

Hemma hade man lusläst den väl tummade Airfixkatalogen och noga planerat sitt inköp.Sen kom man alltid hem med något annat🙂.

Men man hade kul ändå."Fattig" som man var så hade man inte alltid råd med färg od.Men varför bekymra sig om det,fanns inte en viss färg så tog man en annan.

Eller så hade någon kompis en burk Humbrol som man saknade.

Själva pysslandet var poängen.Den färdiga modellen(om den överhuvudtaget blev klar)var inte så kul.Allt som oftast slutade den sina dagar med en kinapuff i sandlådan.

Vi satt ofta hemma hos varandra och byggde.En Airfixpåse slängde man lätt ihop på en eftermiddag och vi hade kul.

Om jag ska se till mig själv så är själva pysslet under byggandet som ger mig mest.

Nu när man har vuxit upp så är det ju så mycket annat som snurrar i tillvaron.

Familj,jobb,hus och hund.När man kan sno åt sig en stund modellbygge så är det som balsam för själen.Man sitter där i sin egna lilla bubbla och pysslar.

Känns som om själva slutresultatet inte är det viktigaste utan just den där stunden av egentid.Kanske därför det är så svårt att avluta ett bygge?

Man har i princip bara huven att limma dit men man startar något nytt.

"Problemet" idag är nog internet.Du har hela världens modellbyggare och nätshoppar bara ett knapptryck bort……och det är alltid någon som lyckas ofattbart mycket bättre än du själv.Det finns en miljon olika färgfabrikat,tillbehörs tillverkare.Spackel och lim,en uppsjö varianter.Vilken är bäst??

I stället för avkoppling så blir det en löjlig informationsstress.

Det var enklare förr.En gång om året kom Airfixkatalogen.Det fanns Humbrol och det fanns tublim.Thats it!

Nu när jag är vuxen och har en lite större veckopeng så finns ju förutsättningarna att lyckas.Jag kan köpa den färg jag behöver.Jag har lim och spackel hemma.

Sen gäller det bara att stanna där.Jag behöver inget mer för välbefinnandet i själva bygget.Men det är svårt……..

Tror det började gå utför när man äntligen fick råd att köpa Tamiyakatalogen och så alla snygga dioramabyggen………….😂

Internet är för mig en stor inspirationskälla, när det gäller modellbygge åtminstone. Andra är att besöka diverse  museum och platser typ Ardennerna. Utställningar/tävlingar som ex 08 Open eller C4 där man kan få se ett flertal bygge av riktigt hög klass ger mig definitivt en kick & inspiration. Att se fina bygge av hög klass irl är en stor skillnad mot foto. Det ger mig en vilja att bygga bättre, helt enkelt.