Klart intressant! Tack för tipset.

Jag har sett den och jag tycker den är klart sevärd 👍

Oj! Som numera boende här hemma i Sverige har jag missat hela grejen, förstås, vad synd. Antagligen hade man kunnat följa reaktioner och debatt nere i Wien bättre. Men vi får en väldigt bra veckotidskrift "Profil" tillskickad varje vecka, så snart kan man nog läsa mera där också. Överhuvudtaget tycker jag att det är hög tid för det tyskspråkiga rummet att på det här sättet kunna fortsätta att bearbeta sitt förflutna.

Utan att bli politisk på något sätt och utan att tycka synd om Tyskland, så kan man ju konstatera att det är oändligt mycket svårare för tyskarna och österrikarna att hitta någon liten skärva av nutidshistorian att vara stolta över, medan de länder som var på den allierade sidan kan ha sina minneshögtider och firanden, veteranföreningar osv.

Det går ju inte att göra det för tyskarna, men saknar helt enkelt en bit av sin historia, som är tabu att prata om och som man måste glömma och ogiltigförklara, skylla på någon annan osv.

Bra därför det här, att plocka fram historien och visa, att alla illdåd, förbrytelser, ödeläggande och dödande inte gjordes av några främmande monster, utan av generationerna före oss , "Unsere Mütter, unsere Väter". Inte för att vara stolt över kriget, men för att ha något att förhålla sig till och för att kunna gå vidare.

Ska ses snarast!

PS: De båda TV-filmerna Schicksalsjahre samt Die Flucht är tips från mig på ungefär samma tema, även fast jag inte hunnit se Die Flucht ännu.
Och medan jag ändå håller på och lägger till en massa saker: De absolut bästa böckerna jag har läst om andra världskrigets Tyskland är romanen av Vibeke Olsson: Molnfri bombnatt, samt hennes två ungdomsböckerna i serie: Ulrike och kriget samt Ulrike och freden.

Det finns även dokumentärer som hör till avsnitten.

Två sänds på ZDF Info 19.Apr

http://www.fernsehserien.de/unsere-muetter-unsere-vaeter/episodenguide/0/20792#episode-463331

Ska se om jag kan lyckas komma ihåg att spela in dem.

För de som inte redan har sett serien.

Ikväll kl 21.00

http://www.svt.se/krigets-unga-hjartan/serien-som-skapat-debatt-i-hemlandet-tyskland

#4 Helt rätt, Peter. Hela detta "trauma" är så oerhört svårt för icke-tyskar att förstå eller ens sätta sig in i. Tyvärr tror jag aldrig att det kommer att bli någon slags "förlikning" i detta ämne. 

Läste en bra bok i ämnet, "Fångad av Hakkorset" av Bruno Manz.

/Stefan

#5: nog är det så, Stefan. Jag tror inte heller att det någonsin kommer att bli en förlikning. Det som är positivt, är i alla fall att man fortsätter vara medveten om sin historia. Så, nu har jag sett första delen! Mitt intryck hittills är, att man verkar ha gjort grundlig och korrekt research på det "tekniska" området, dvs det figurerar inte bara en motorcykel med sidovagn och en Kübelwagen och en Opel Blitz som fordon (som i de flesta äldre klichéfyllda produktioner) ;-) Alla tyska soldater har inte perfekt justerade uniformer och alla har inte en MP som personligt vapen, som återigen lite mer o-researchade filmer ofta skildrat det hela. Men vad gäller det mänskliga, så ligger den nog farligt nära att över-romantisera de inblandade personerna, deras motiv mm och det är också delvis det som en del av den negativa kritiken i Tyskland har handlat om. Å andra sidan, vilka är vi, här på 2010-talet, att säga vad som stämmer eller inte. Jag ska gå och låna Sönke Neitzels nu till svenska översatta bok "Soldater - om kamp, dödande och död" så kanske man kan skaffa sig ännu lite mer perspektiv på det hela.

#7 Tyckte det första avsnittet lovade gott. Så farligt romantiserade tycker jag inte huvudkaraktärerna är heller, men visst har man vävt in en del inslag. Kanske för att det inte ska bli för tungt? 

Köp Bruno Manz pocket, Peter. Den är bra. Den finns på bl a Adlibris för en billig peng.

#0 Tack för tipset!

Gillade första avsnittet! Bra karaktärer, gillar framförallt bröderna Winter och deras samspel. Men den svenska titeln "Krigets unga hjärtan"… 🤔Varför inte bara direktöversätta till typ "Våra mödrar, våra fäder"? Jaja, det spelar ju mindre roll. Ska se vidare iaf!

Borde dock heta "unsere großmütter, unsere großväter" ;-)

#10 Stort "G", tack 🙂

/Herr Petig

Nä, men helt seriöst - titeln känns sisådär. Finns det någon mer än jag som blir oerhört nedstämd efter att se "Stalingrad"? Sitter i bra länge hos mig…

#11 Entschuldigung! ;-) Theodor Plieviers bok, som också heter Stalingrad är bland det obehagligaste jag läst. Hu!

#12 Kein Thema :)

Ja, boken är jobbig att läsa. Man inser hur j-a bra man har det, i nutid i Sverige. Trots att så många gnäller & klagar.

En annan bok jag kan rekommendera är Svetlana Aleksijevitjs "Kriget har inget kvinnligt ansikte.

eller Gunther K Koschorrek:Front schwein,bra självbiografi från östfronten,

#8, 11: Absolut lovade det gott, det är en högklassig serie. Det är mera små nyanser jag syftar på, de gör inte så stor skillnad för det sammantagna intrycket. Huvudpersonerna ställs inför en räcka etiska dilemman och det intressanta är att se hur de tacklar dessa, tycker jag. Och den svenska titeln är ju ganska fånig, en översättning hade räckt gott! Jag håller med dig om filmen Stalingrad, ger verkligen en kvardröjande känsla av hopplöshet och nedstämdhet. En mäktig skildring är det. Nu har jag lånat ovan nämnda bok, som är en publicering av tyska krigsfångars samtal dem emellan, bandade i smyg av de allierade. Bruno Manz bok har jag läst tidigare, jodå, den är bra. Men det är svårt när man i efterhand ska försöka förklara vad det var som hände med en själv. Jämför gärna med den helt utan ånger skrivandes Waffen SS-veteranen Johan Voss. Där har vi en som helt vägrar bearbeta framför allt sin egen delaktighet :-) I bokhyllan står även några av Hans Hellmut Kirsts klassiker, har gluttat lite i dessa, ganska satiriska tror jag.